Min fina make är iväg med jobbet på konferens. Det hade varit hur mysigt som helst med lite mamma-son-tid, om det inte varit för den förbannade sjukan jag dragit på mig.
Vaknade i måndags med ont i halsen och mycket bristfälliga röstresurser. Det har tyvärr fortsatt och kompletterats med bland annat en hemsk huvudvärk. Har ju inte en chans på jobbet utan röst. Så jag kommer vara hemma veckan ut.
Vi har läst godnattboken, sagt godnatt till allt och alla samt kramats. Så nu sitter jag och väntar. Väntar på att det ska bli tyst. Att jag ska höra hur tempot på nappen och andningen saktar ner. Att jag ska höra hur han somnar för natten. Än så länge hör jag bara hur han vänder och vrider sig, runt runt i sängen.
20 min har gått. Det är lugnt. Betydligt längre tid än så har nattningen tagit för mig, många gånger. Ikväll har han inte skrikit eller gråtit alls. (Det gör han ofta, läs typ alltid, när jag lägger honom. Inte när Rikard gör det) Jag fortsätter vänta. Håller mina tummar för att han snart ska somna. För om sanningen ska fram, så struntar jag i att klockan bara är sju en onsdagskväll. Jag är helt färdig och vill inget hellre än att lägga mig och sova jag också.